jag flyttade hemifran som en 15arig liten tjej och sedan dess har jag gatt pa egena fotter. jag har alltid haft stod och en otroligt vacker trygghet fran min familj och mina narmsta vanner och det har varit till en otroligt stor hjalp, mina narmasta har alltid hejat pa mig, och alltid trott pa mig. jag har alltid trott pa mig sjalv, och jag vet att jag kan klara saker om jag vill klara dem. jag har varit hemifran manga manader i strack och ibland har det gatt veckor utan att jag har pratat med varken mamma eller pappa i telefonen och det ar aldrig nagot som jag har tankt pa. men nar du helt plotsligt inser att du sitter pa andra sidan jorden, hundratals mil fran dem du haller narmast och du inser att du inte kan ta ett snabbt tag hem utan att du faktiskt ar langt borta, da borjar tankarna latt snurra. det finns inget som kan beskriva den hemlangtan du faktiskt kan kanna. aven fast det gnager och tararna rinner da och da sa maste jag se det som nagot vackert.